Separationsångest!

Har haft en härlig helg i Trollhättan med festligheter, utgång, mys och två släktkalas. Jag har också hunnit säga hejdå till de flesta i min släkt och det känns bra att jag hunnit med att träffa alla en sista gång innan jag åker. Det var dock jobbigt att ta farväl av mina systrar. Riktigt känsloladdat och den ena grät mer än den andra. Vi grät ikapp.Snyft. Jag vet att jag kommer att träffa dem igen och december till april är inte så lång tid. Antagligen kommer det gå snabbt och desto roligare kommer vi att ha när vi ses igen.

Jag vet inte ritkigt varför, men ju närmare resan jag kommer desto mer ångest får jag för att åka iväg. Jag böjar tänka mer och mer på att jag faktiskt inte kommer vakna upp bredvid Mikael och mina hundar varje morgon. Jag kommer inte träffa mina systrar en helg här och där, när vi har lust. På något sätt börjar det bli mer verkligt, det är bara en vecka kvar tills jag ska åka och jag börjar nu inse att mina närmaste faktiskt inte ska med. Förut har jag bara koncentrerat mig på själva resan, hur kul det ska bli och hur mycket jag kommer att få uppleva. Men allt det har en baksida som jag börjat uppleva. Jag hatar avsked. Det känns som att jag aldrig kan säga hejdå tillräckligt mycket. Hur säger man farväl till de man älskar? Man vill krama dem om och om igen. Det är svårt att bara vända sig om och gå. Jag hatar det.

Hur som helst så är det något jag måste bli bättre på. Mamma och pappa kommer på fredag och antagligen kommer det avskedet inte bli mycket lättare. Sedan kommer måndag och med det ett sista avsked till min Mikael. Kunde jag hade jag stoppat ned honom i min backpacker-ryggsäck och gömt honom där tills jag kommit fram. Tyvärr fungerar det inte så och jag måste väl komma till insikt med att vi faktiskt måste ta farväl av varandra. Ju snabbare jag kommer iväg desto närmare ligger min hemresa. Så är det!


Kram Micaela